Kampen om järntronen

Författare: George R.R. Martin
Titel: Kampen om järntronen
Serie: Sagan om is och eld
Läst som: Bok 50% Ljudbok 50%
Förlag: Månpocket / Bonnier audio
Speltid: 33h 19min
Uppläsare: Harald Leander
Betyg: 2 av 5

Det är väl knappast någon som missat den fantastiska tv-serien Game of Thrones på HBO. Jag var för visso rätt sen på bollen innan jag tog mig tid att titta på den. Och jag älskar den, som så många andra. Ibland (läs ofta) kan jag ha en tendens att se filmen först, innan jag läser boken. Det är oftast för att de hamnat så långt ner i den ständigt växande bokhög jag har att jag helt enkelt inte hunnit läsa dem innan filmen. För det mesta har jag sällan något emot det., jag kan nästan tycka att det är bättre. För annars jämför jag boken med filmen (eller serien) så mycket när jag ser den istället för att vara närvarande i själva tittandet. Jag tycker också att det kan göra upplevelsen av boken bättre ibland. Eftersom jag får ut så mycket mer av boken i form av tankar och djupare förståelse för karaktärerna och så vidare. Nackdelen är att jag redan har blivit matad med hur personerna och omgivningarna ser ut, och det är ju trist för det är ju det roligaste med att börja på en ny bok, att få vara med och bygga upp hela världen i huvudet.

Iallafall så må ni tro att jag blev glad när jag fick alla utkomna delar av Sagan om is och eld av Martin i födelsedagspresent för två somrar sedan. Ja, ni hör ju redan nu. Två somrar sedan. Så länge har jag hållit på med den här första delen. Inte för att jag läser långsamt, utan för att den är SÅ ofantligt tråkig, och i ärlighetens namn väldigt äcklig. Inte på ett sånt där usch, det var ju lite äckligt. Utan mer som FY-FAN-DET-DÄR-ÄR-JU-BARN-ÄCKLIGA-GUBBE! Alla dessa karaktärer som i serien är okej gamla, är bara små barn i boken. Att läsa om hur 13-åriga Daenerys Stormborn gifts bort med en typ 50-årig Khal-Drogo och "fylls med hans säd" är så vidrigt. Och det enda som går runt i mitt huvud är hur det här är George R.R. Martins fantasier. Jag läser halva boken själv. Sen lät jag den ligga.

Men nu för några dagar sedan så tänkte jag att jag skulle göra ett försök med att lyssna klart på den istället för att behöva läsa den själv. Hurra för det! Man kanske frågar sig varför jag envisas med att läsa klart den om jag nu tycker den är så dålig. Det är dels för att jag har svårt för att ge upp en bok helt, jag lever på hoppet om att den kanske blir bra ändå. Sen är det för att min pappa, som också är väldigt förtjust i fantasy, har hyfsat lika boksmak som mig. Och han tyckte själv att den första boken var kass, men att de blir bättre bara man håller ut. Så det är vad jag gör. Men jag kan säga att efter den här boken hatar jag färgen karmosinrött. För jag har fått höra den beskrivningen ungefär 20835792385 gånger.

Det positiva är att jag insett att jag kan lyssna på ljudböcker. Harald Leander är också behaglig att lyssna på, han passade att läsa boken. Något annat som är trevligt är att själva tv-serien verkligen följer boken till, nästan, punkt och pricka. Vilket också kan ha haft en bidragande faktor till varför den var så tråkig. Boken bidrog inte till några direkt fördjupande tankar hos karaktärerna, tyvärr. Nu kommer det att bli intressant att se hur resterande är. Men jag måste nog ha en liten paus från det hela först en stund.

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229