Den svavelgula himlen

Författare: Kjell Westö
Titel: Den svavelgula himlen
ISBN: 9789176517857
Läst som: Ljudbok
Förlag: Bonnier Audio
Speltid: 14h 25min
Uppläsare: Reine Brynolfsson
Betyg: 5 av 5

Och jag gick hemåt och tänkte att jag kanske måste skriva en berättelse trots allt. En berättelse inte bara om Stella och Alex och mig och våra föräldrar, utan också om barnen, om Sandi och Amir och Tommi Hjelt. Och jag tänkte att den berättelsen måste bli mycket sannare än de andra berättelserna jag skrivit. För att vi levde i den tid vi levde i. För att det finns mörker, och för att det finns ljus. Och så nästa motvilliga tanke: att i så fall skulle jag också tvingas möta ljuset och mörkret i mig själv.

Den svavelgula himlen spänner från det solblekta 1960-talet till vår mörka tid. En Helsingforspojke växer upp i skuggan av den välbärgade och mäktiga familjen Rabell, som har en ståtlig gård i närheten av hans föräldrars enkla sommarstuga. Pojken blir vän med den självsäkre Alex och får vistas nära familjen, som bär på hemligheter under den polerade ytan. Men han blir också förälskad i Alex lillasyster Stella Rabell. Deras band är starkt men relationen är skoningslös, och genom decennierna kretsar de två ständigt kring varandra utan att kunna välja eller välja bort kärleken, samtidigt som den stora världen förändras och tränger in i deras liv.

Det här var en av de böcker, bland de nominerade till årets bok, som jag var minst sugen på att läsa. Som jag får sparka mig själv i huvudet efter den tanken. För vilken bok! Och jag är så glad att jag lyssnade på den, Reine Brynolfsson är min absoluta favorituppläsare och han gör den verkligen magisk. I vanliga fall vill jag alltid göra något när jag lyssnar på ljudböcker. Städa, måla eller promenera men med den här var det som att jag bara ville sitta stilla och lyssna, gärna se solnedgången färgas svavelgul samtidigt som jag sög i mig varje ord. Såklart gjorde jag inte det, för jag kan inte sitta still. Men tanken är god!

Jag gillade verkligen att följa alla relationer i den här boken och jag tycker att Kjell Westö skildrar just det oerhört skickligt. Det är så vemodigt och vackert, verkligt. Det var många gånger jag funderade på om berättaren i den här historien var han själv, om det var en typ av självbiografisk roman. Att följa relationen mellan huvudkaraktären och Stella Rabell, vars av-och-på-förhållande är stundom lyckligt och stundom förkrossande smärtsamt. Den här boken har fångat mig på ett sätt som få romaner faktiskt gör. Den beskriver mänskligheten och samtiden på ett så oerhört verkligt och naket sätt.

Om jag får berätta lite om slutet, jag lovar att det inte är någon spoiler, för det här är inte en bok med händelseförlopp som leder fram till en poäng. Det här är en berättelse om människor och livet. Jag älskar hur han avslutar den här. Hur han liksom lägger en hand på min axel och på ett sätt säger "Du kanske märker att händelseförloppet går mycket fortare nu?Jag vet att det går fort nu, men det här är inte min berättelse att berätta. Det är Sandis och Amirs och Tommis." Det är så smart. Han börjar precis där nudda vid väldigt intressanta ämnen. Dagens mörker, rasism och mer. Så det blir acceptabelt att han säger att det inte är hans berättelse att berätta. Och jag köper det.

Även fast det var någon vecka sedan jag lyssnade ut den här nu så har jag fortfarande svårt att släppa den. Människorna, det känns som att även jag känner dom. Det här är absolut en av de bästa böckerna jag läst i år. Och jag kan inte annat än hoppas att det kommer en uppföljare. Tills dess får jag längta och tänka tillbaka på den, medan jag sitter där på min lilla sten och ser himlen färgas svavelgul.

Gillar

Kommentarer