Den siste väktaren

Författare: Leif Jacobsen & Mats Lerneby
Titel: Den siste väktaren
Serie: Tidsväktarna (del 2)
ISBN: 9789176970621
Sidor: 261
Förlag: Hoi förlag
Läst som: Bok
Recensionsex från förlaget.

"Han kan vara en spion!" Riddaren skakade om Max en extra gång. "Aj! Nej, så är det inte alls, jag är varken novis eller spion, jag ..."
Riddaren gav honom en rungande örfil som fick det att ringa i öronen.

Max och Maries äventyr fortsätter, nu i 1100-talets Acre. Här möter de korsfarare, saracener och två av historiens mest mytomspunna ledare, Saladin och Rikard Lejonhjärta, när de söker efter Salomos försvunna tempel i den heliga staden Jerusalem.

Den siste väktaren är andra delen i ungdomsserien Tidsväktarna, om du inte läst första boken - Häxan och liljan - kan du läsa min recension av den här. Då kör vi!

Den här har inte riktigt lika högt tempo som första delen, men jag gillar det faktiskt bättre. Kanske att första halvan känns lite väl händelselös och seg men den väger upp för det under sista halvan av boken. Jag tycker att den här boken också känns mer intressant än första, platsen och personerna är så mycket mer spännande att följa. Och man gillar dom, Saladin, Lejonhärta och Ibn Arabi. Man lär liksom känna dom, mycket mer än Leonardo till exempel. Men också att se de här två männen, Saladin och Rikard Lejonhjärta som krigar mot varandra faktiskt kan jobba tillsammans mot ett gemensamt mål, trots deras olikheter och skilda tro.

Det är också väldigt spännande att följa jakten på Salomos försvunna tempel. Jag gillar att det kommer in lite mer klurighet i berättelsen, att man får lite Indiana Jones-vibbar som också boken anspelar på några gånger. Framförallt tycker jag att författarna lyckas förmedla sitt stora intresse för historia på ett sätt som gör att jag också tycker det är spännande. I vanliga fall är jag inte så mycket för historia. Något jag däremot ser fram emot är skildringar av historiska kvinnor. Det är VÄLDIGT mycket gubbar i dessa berättelser.

Om jag ska vara petig kan jag tycka att språket känns lite för modernt från de personer som är från 1100-talet. Men vad vet jag, det kanske bara är något jag får för mig. Sen är det ganska mycket svåra ord som säkert är svåra att förstå om man är 12-15 år. Men det är verkligen bara småpet och inget som egentligen förstör berättelsen.

Även om den här berättelsen inte kommer upp i nivåer där jag jublar så tycker jag det är en trevlig serie so far. Den är helt okej, och jag tycker det känns som att det finns mer tydlighet i vart berättelsen går i den här, något jag hoppas blir ännu tydligare i bok nummer tre - Trollkarlen. Jag har fortfarande obesvarade frågor och jag hänger inte riktigt med i vissa delar. Men jag hoppas att även det nystas upp. Intresset kvarstår i alla fall och jag kommer absolut att läsa mer om Max och Marie.

Finns på
Adlibris | Bokus

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229